Pågående utställningar

Många människor i vårt land känner till Freddie Wadling som sångare, kompositör och musiker. Han är beundrad i de alternativa “underground”-kretsarna och samtidigt relativt folkkär. Men de flesta känner inte till någonting om hans bildkonst. Wadling har sedan barnsben tecknat och målat. 1983 hade han sin första separatutställning i Radium 226.05s lokaler i Haga, Göteborg.

De senaste utställningarna som visade hans bildverk var i en stor retrospektiv minnesutställning på Göteborgs stadsmuseum 2017 och 8 st digitala bilder på Dalslands konstmuseum 2024.

​

Wadlings konst följer inga estetiska regler eller tidsbundna dogmer, undantaget de han själv, i tysthet, etablerat. Hans höga betyg i teckning i grundskolan vittnar om ett tidigt intresse för bild och slumpen skulle senare också få råda i det att Wadlings lärare i Dômens målarskola skulle vara Rune Lindblad vars märkliga grafiska arbeten borde ha inspirerat honom - att Lindblad också sysslade med musik (han var den första i Sverige som 1953 komponerade elektroakustisk musik) vittnar också om ett frändskap. Freddie och Rune skulle också mötas igen under samma tak, så där en tjugo år senare.

​

Freddie Wadling var en konstnär som, utan att ha en primärt drivande kraft att önska visa något, endast verkade. De samtida konstnärer som jag helst vill jämföra drivkraft med är kanske Raymond Pettibon, Martin Bryder, Genesis P-Orridge och Franz Graf och kanske äldre konstnärer som de sena verken av Carl Fredrik Hill eller Ernst Josephson. Från Wadlings hem i Haga eller Långedrag forsade en ständig ström av tusch-, blyerts- och kritteckningar och collage ut ur hans studio och hans exponering skedde endast med hjälp av andra vänner eller bekanta och kunde hamna i fanzines eller på skivomslag. Bilderna grävde sig fram ur konstnärens undermedvetna och fungerade på ett flertal plan hos konstnären själv: a) dom roar b) dom bekräftar c) dom stillar eller lugnar d) dom förvånar e) dom framkallar. 

​

Ibland uppstod karikatyrer eller kopior av egna eller av kollegors verk, ibland uppstod accentuerade detaljer av bilder publicerade i enkla veckotidningar och ibland uppstod ett processliknande rituellt tecknande där laddade symboler och kraftfält spelar mot varandra. Ofta är bilderna snabbt produ-cerade skisser, men när bilden lyckats dröja sig kvar en längre tid i konstnärens knä avslöjar den en fast och mäktig komplexitet av sällan skådat slag, speciellt när de olika planen sammanfaller och beblandar sig med varandra.

​

I fdenna utställning visas verk som Wadling sent utförde och med det digitala mediet som material. Utställningen kompletteras med en serie porträtt tagna av konstnären/fotografen (och Wadlings nära vän) Tom Benson.

                                        Carl Michael von Hausswolff, curator